f i v e s e c o n d s . s e

Jag är inne i en period där jag känner mig ivägen, ovärd och kass. Det känns som om jag bara förstör för alla. Tankar liknande "Varför skulle någon vilja vara vän med mig?" snurrar runt runt i huvudet, vilket gör att jag drar mig undan och stöter bort allt och alla. För vem skulle märka om jag försvann? Vem skulle bry sig?

När jag stöter bort mina vänner så känner jag min ännu mer kass. För vilken bra vän stöter bort sina fina vänner? Mina vänner är det absolut finaste jag har och jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja byta bort någon av dom. Alla är precis lika fina och det är därför jag känner mig så hemsk, för precis varenda en är värd det absolut bästa och alla förtjänar någon som alltid finns där. Jag är den som alltid försöker hjälpa till och få alla att må bra, för om alla andra mår bra gör jag också det. Men nu stöter jag bort alla, vilket gör att jag inte kan finnas där för alla. Jag sätter mig själv ivägen och det gör så ont.

När jag känner såhär så slutar jag höra av mig till folk, bara för att jag är rädd för att vara ivägen. Rädd för att någon ska tänka "Nej, inte Sofie igen. Jag orkar inte!". Jag är rädd för att någon ska stöta bort mig, så därför stöter jag bort alla innan någon hinner göra det mot mig. Det är så fruktansvärt korkat och idiotiskt, men jag kan inte rå för det just nu. Jag vill inte sätta mina vänner åt sidan, jag vill inte att dom ska tro att jag inte tycker om dom. För det gör jag, jag tycker om alla så otroligt mycket. Jag blir alldeles varm i hela kroppen när jag tänker på hur fina alla är.

Jag vet att det här bara är en period och att den kommer gå över snart. Jag hatar att känna såhär, för det är inte jag. Jag hatar att inte vara mig själv.

När jag var mindre tänkte jag alltid på vad alla andra skulle tycka och tänka om mig och det gjorde att jag inte alltid vågade göra det jag ville. Det hindrade mig från att vara mig själv. Nu, 10 år senare, undrar jag varför jag lät någon annan styra mig och mitt liv.
Sen mamma dog har jag börjat se livet på ett helt annat sätt. Jag har börjat förstå det fina med att uppleva saker och göra det som är viktigt för mig. Jag har börjat tänka på vem jag vill vara och hur jag ska komma dit, vilka mål jag har och hur jag ska nå dom. Jag tänkte i och för sig mycket på det när jag var mindre också men skillnaden mellan då och nu är att jag inte tänker låta någon annan sätta stopp för mig. Ingen annan ska få hindra mig från att få ut det jag vill av mitt liv och ingen annan ska få mig att bli osäker på mig själv.
Är det inte konstigt att det finns människor som vill förstöra för andra? Människor som faktiskt tycker att det är kul att se andra misslyckas. Människor som lägger ner tid på att få andra att må dåligt. Personligen har jag väldigt svårt för sådana personer och jag önskar att dom en dag ska inse att det i slutändan inte lönar sig att sänka andra.
Det jag vill komma fram till är att jag hoppas att du tänker som jag, att ingen ska få hindra dig från att göra det du vill. Låt ingen annan sätta stopp för dig och låt ingen annan få dig att tvivla på dig själv. Var stolt över dig själv i alla lägen för du är bäst precis som du är, oavsett vad någon annan säger.
Till sist vill jag bara säga att jag är otroligt tacksam över att ni läsare tar er tid och skriver en massa fina ord till mig. Bara det är ett bevis på att ni är absolut bäst! Ni anar inte hur mycket alla små ord betyder för mig. Tusen, tusen tack för att ni är så fina. Alla borde vara som er. Jag älskar er ♥

Jag sitter uppkrupen under duntäcket i min stora säng tillsammans med 1000 tankar. 1000 tankar på kärlek. För mig är kärlek något fint. Något som jag har lätt att dela med mig av. Något som alla har rätt till. Kärlek är något som gör mig glad och varm i hela kroppen, men det kan även få det att hugga till i magen. Känslan av att älska någon är enligt mig det bästa som finns samtidigt som det kan vara otroligt jobbigt. För mig är det jobbigt när man inser att kärleken man en gång hade för någon förvandlas till något annat. När känslan av att vara kär byts ut mot känslan av att älska en vän. Att veta att man plötsligt står på sina egna vingliga ben. Kärlek är kompicerat men endå så simpelt. Det kan göra mig förvirrad.

Du säger de finaste orden man kan tänka sig,
Du säger att du alltid kommer finnas där,
Du säger att det inte finns någon annan än mig för dig,
Du säger att du älskar mig.

Men du säger bara de finaste orden när jag säger vad jag vill höra,
När tårarna rinner ner för mina kinder och det är dig jag ringer och ber komma och hålla om mig, så får jag veta att det finns annat som är viktigare,
Allt du säger är bara ord utan betydelse,
För hur ska jag veta att du menar det när du inte visar det för mig?

En från igår.
Jag drömde mardrömmar om mamma i natt och bilderna har följt mig hela dagen. Det skrämmer mig att jag snart ska krypa ned under täcket igen, för jag är rädd för att se samma film igen. Jag är rädd för att se henne som jag gjorde i natt. Jag är rädd för att vakna upp, livrädd, och inse att jag inte har någon som kan hålla om mig och få mig att känna mig trygg igen.

Söndagsångest.

Det är rätt sjukt hur mycket humöret kan skifta från minut till minut. För bara några timmar sedan satt jag hemma hos min bästa vän och tyckte livet var fantastiskt. Nu är det helt tvärt om. Klumpen i halsen växer sig allt större och rädslan jag har inom mig för att förlora någon, ännu en gång, är några sekunder från att kväva mig.
Jag är inne i en känslig period där varje liten sak känns som ett slag i magen och där jag inte själv kan kontrollera över mina känslor.
Mitt sätt att få ut den ilska, sorg och frustration som finns inom mig är genom att slå knytnäven så hårt jag bara kan i väggen, vara ett svin mot min helt underbara pojkvän och bli riktigt arg över småsaker. Jag hatar det och jag hatar mig själv. Mest för att jag låter allt gå ut över dom runt om kring mig, men också för att jag inte kan acceptera att det är en del i processen. Vad nu det ska betyda har jag ingen aning om.

Vart är du när jag behöver dig som mest?

Det är när du sviker som det gör som ondast.
Det är när du sviker som jag överväger om vi är värda alla tårar.
Det är när du sviker som jag slutar älska dig.

Varför gör du såhär?
Varför lovar du och skiter i det?
Varför ber du mig anpassa min vardag och mina önskningar utefter vad du vill?

Jag tror det är försent att försöka läka alla sår.
Jag tror det är försent att satsa igen.
Jag tror att det är bäst att vi går skillda vägar.

Vila i frid min älskling, jag älskar dig ♥

Igår var en utav de värsta dagarna i mitt liv. Idag firar vi 20 månader. Fast jag vet inte om vi kommer fira det. Jag vill inte älska dig men endå gör jag det, eller så kanske jag älskar dig för att jag vill. Jag vet inte. Jag vet ingenting just nu. Älskar du mig?